Åhå kära medborgare och stolta norrlänningar, än en gång så har Norrlands bjudit på gille i recentiorens tecken. För mig själv är det inte första Reccegasken jag bevistat utan istället kanske den sjätte eller sjunde måhända. Trots detta så ska jag delge mitt perspektiv och reflektioner rörande just vårterminens Reccegask.
En ovanligt snöig Uppsala-lördag med piskande vintervindar och kräksnö utanför fönstren, det var början på festligheterna denna dag. Vi passade på att ta en hyrvagn ner mot nationen då sällskapets inställning till att trotsa vädret var tämligen sval. Trots detta rusk så fanns en god del värme och muntrationer innanför Nationens portar. Vilken värme det är att bli välkomnad av själva 1Q och GV. En reflektion rörande detta är att om man som ny recce går på reccegask har man antagligen inte den blekaste aning vilka som står i trappen är (de är dem som håller i kalaset om ni undrade), men tur är så bits dem ej så att reccen kan gå oskadd.
Fingerpistolande i vanlig ordning fortlöpte därefter, med både nya och gamla vänner. Bänkningen därefter i en vackert uppdukad gamla salen skedde relativt tätt inpå och man blev placerad i mången goda vänners lag. Nu kan kalaset börja! Norrlandssången sjungs och snapsen smakas. Efter det så tar förste kurator Zickerman till orda och välkomnar oss till kvällen. Han pratar om hur Reccegasken är det perfekta “starter-packet” till det studentikosa livet som ju är det bästa livet en kan leva. Tänka sig att få vara student.
Efter lite smaklig spis bestående av friterade chevre-bollar så kom nästa punkt på agendan, nämligen medaljering. Det är nämligen så att de som varit heltidare på nationen (alltså de som håller nationen levande genom att i en termin sälja sin själ) ska bli beprydda med lite klassiskt Bling. All heder åt dessa människor!
Efter en konferens där de som bevistar sin första reccegask inte riktigt förstår vart folk springer (till Orvar alltså) så är det vinbjud, sång och varmrätt. Även Nationens recceförman Oliver Pavkovich tar för sig på scenen och ger oss talet till reccen, ett kort och välment välkomnande till alla reccar!
Dags för vad många anser vara en höjdpunkt, och givetvis jag också, och till rungande jubel så äntrar Norrlands nations kammarkör inför sällskapet. De bjuder på skönsång av absolut högsta kvalitet. Om jag själv vore recce, så skulle ribban läggas alldeles för högt om Norrlandskören var de första man fick bevittna i vår ungdomens stad. Efter deras framträdande så hålls de kvar en stund till och 1Q och Inspektor Tobias tar plats på scenen, något som ingen förväntat sig. Väl på scen så delar de ut Norrlands nations förtjänstmedalj (tillika Bling) till Franscesco Aquista, norrlandskörens dirigent som lett förening till nya höjder och till och med till världsmästerskap. Stående ovationer, och en välförtjänt medalj! Storartat måste man minst säga!
Kvällens andra konferens löper av stapeln och sedan blir det dags för kaffe och kaka och därtill kaffeunderhållning! Spexensemblen NoNSEns kommer inglidandes och en vis gamling med särk berättar hur den nye reccen ska förstå sig på hur den enormt invecklade röriga Norrlands nation fungerar. Spextrion, med vis gamling, recce och den som fick spela alla heltidarposter genom att göra ca 6 klädbyten, ger oss några väl valda ord om hur lätt de är att engagera sig. Avslutningsvis så drivs det en del med Inspektor, med förste kurators välsignelse, för visst är det alltid lite roligt med uppåtsparkar!
Med kaffe, kaka och cognac i magen så börjar kvällen lacka mot sitt slut. Reccarna får av sånganförarna den absolut viktigaste läxan i hur den mest studentikosa av traditioner skall utföras: när man får slå i bordet och när man själv ska stå och sjunga under O gamle klang och jubeltid. Nu när man väl gått på 6-7 reccegasker så börjar det snart sätta sig. Efter högtidliga pokalsammanslagningar och hedrande av de gamla gudarna så sätter vi inte oss igen, utan beger oss mot dansanta bestyr i natten! Slutet gott, resten likaså
C’est tout
I Nationens tjänst
Mattias Persson
Krönikor
Comments